Italien vägrar ta tillbaka: Tysklands migrationskris eskalerar!

Italien vägrar ta tillbaka: Tysklands migrationskris eskalerar!

Under första halvåret 2025 gjorde Tysklands migrationspolitik ett stort antal förfrågningar om att återsända migranter till andra EU-länder. Enligt en rapport från welt.de lämnade Tyskland in 20 574 sådana övertagandeförfrågningar, av vilka endast 15 %, dvs. 3 109 migranter, faktiskt repatrierades. Detta visar att det faktiska genomförandet av dessa avkastning ofta inte lever upp till förväntningarna.

Intressant nog lämnade Tyskland under samma period inga förfrågningar till Italien via Dublinförfarandet, även om 3 824 sådana förfrågningar gjordes till Italien. Detta skulle kunna tolkas som en indikator på spänningar i asylsystemet inom EU. Samtidigt godkände Italien 4 477 förfrågningar, några från föregående år, vilket belyser komplexiteten i dessa återvändandeförfaranden.

Dublinförfarandet i fokus

Dublinförfarandet, som ansvarar för att fastställa ansvaret för asylförfarandena i EU:s medlemsländer, spelar en central roll. Enligt uppgifter från BAMF är syftet med detta förfarande att varje asylansökan endast prövas av ett medlemsland. Detta är avsett att kontrollera sekundär migration inom Europa. Processen är ganska detaljerad och omfattar flera steg, allt från ansökan och personliga intervjuer till själva överföringen till den ansvariga staten.

För att stärka principerna för Dublinsystemet äger regelbundna möten rum med företrädare för de nationella Dublinkontoren. Detta främjar utbyte om aktuella utmaningar och gör också samarbetet på europeisk nivå mer effektivt, rapporterar EUAA.

Transfer till Grekland: En utmaning

Ett specialfall är repatrieringarna till Grekland. Tyskland hade gjort 3 554 förfrågningar om repatriering dit, men fick godkännande från Aten i endast 78 fall. I slutändan kunde bara 20 flyktingar överföras till Grekland. Dessa siffror visar att utbyten enligt Dublinförfarandet möter svårigheter inte bara i teorin utan också i praktiken.

Själva Dublinförfarandet är ganska komplicerat och föremål för strikta tidsfrister. Om överföringar inte genomförs framgångsrikt inom dessa tidsfrister kan ansvaret förändras och Tyskland måste själv pröva asylansökan. Detta sätter de utmaningar som enskilda EU-stater står inför i hanteringen av asylsökande ytterligare i rampljuset.

Sammantaget speglar avkastningssiffrorna och genomförandet av Dublinförfarandet en bild som präglas av ömsesidiga skyldigheter och samtidiga utmaningar. Vad som händer härnäst är fortfarande spännande - migrationstrycket på Europa kommer inte att släppa, och frågan kvarstår om hur detta kan bemästras tillsammans i framtiden.