Dublinförfarande: Varför Tyskland misslyckas alltmer på grund av EU-länderna

Dublinförfarande: Varför Tyskland misslyckas alltmer på grund av EU-länderna

En anmärkningsvärd rapport klargör att Tyskland har ett behov av repatriering till andra EU-länder under första halvåret 2025 till följd av Dublinförfarandet, som har tvättats bort. Totalt skickades 20 574 förfrågningar om övertagande till andra länder, men den faktiska repatrieringen av migranter uppfyllde förväntningarna: endast 3 109 migranter, det vill säga runt 15 procent, repatrierades faktiskt. Detta belyser de utmaningar som den tyska migrationspolitiken står inför.

Situationen blir ännu mer komplicerad när man tar hänsyn till återtagandena: andra EU-länder har begärt återtagande av totalt 7 937 migranter, och begäran beviljades i 2 326 fall (cirka 29 procent). Bland Tysklands förfrågningar till Italien, som uppgår till 3 824 förfrågningar om övertagande, fanns det inte ett enda fall av hemtransport, även om Italien gick med på 4 477 förfrågningar, några från föregående år. Detta ifrågasätter Dublinförfarandet, som ska reglera fastställandet av ansvaret för asylförfaranden i EU.

Dublinförfarandet under översyn

Som dagliga nyheter beskriver kommer det att ske en betydande ökning av ärenden under 2023 och 2024 där de tyska myndigheterna har underlåtit att överföra asylsökande till de ansvariga EU-partnerländerna i enlighet med kraven i Dublinförfarandet. I många fall har officiellt godkännande redan getts. Själva förfarandet föreskriver att asylsökande ska lämna in en ansökan i det medlemsland där de först reste in i EU för att hindra dem från att lämna in asylansökningar i flera länder.

Vi finner ett särskilt avslöjande exempel i fallet med en misstänkt angripare i Aschaffenburg, vars återkomst till Bulgarien inte kunde ske i tid på grund av förseningar i handläggningen. Detta visar tydligt att även med godkännande kan byråkratin spela en avgörande roll.

Hinder och utmaningar

För att fastställa ansvar och tillhörande tidsfrister ger Dublinförfarandet tydliga regler. Överlåtelsen ska ske inom högst sex månader efter det att mottagarlandet har gett sitt samtycke. Underlåtenhet att göra det kommer att leda till att ansvaret överförs från det ursprungliga medlemslandet till Tyskland. Detta sätter ytterligare press på tyska myndigheter och leder till en oroande ökning av oavslutade ärenden.

År 2023 ansökte Tyskland om över 74 600 ärenden, varav endast cirka 5 000 faktiskt kunde överföras. År 2024 uppgick förfrågningarna återigen till över 74 000, men endast omkring 5 800 överföringar ägde rum. Särskilt alarmerande: Italien, som tidigare ofta ställde omöjliga villkor för återvändandeöverföringar, tog bara över tre fall från Tyskland förra året, även om mer än 10 000 samtycken till återtagande gavs. I diskussionen om migrationspolitik visar sig samarbetet inom EU vara utmanande när nationella intressen kolliderar.

De Federal Agency for Migration and Refugees påpekar förfarandets komplexitet, som inte bara tar hänsyn till den rättsliga grunden, utan även de praktiska utmaningar som immigrationsmyndigheterna och den federala polisen står inför. I många fall har tyska domstolar blockerat överföringar till Kroatien på grund av farhågor om korrekt process och boendevillkor.

Migrationspolitiken i Tyskland står därför inför enorma utmaningar som inte bara påverkar den nuvarande situationen, utan också kan få långtgående konsekvenser för framtiden för asylförfarandena i Europa. Det ser ut som att alla inblandade behöver hitta en bättre koppling till varandra för att bryta ner de låsta strukturerna och utveckla hållbara lösningar.